Jag är Auschwitz-tysk
av Rajko Djuric                                    

(översättning Ljiljana Dufgran)

- Ni undrar, vem jag är?
- Människa. Skapad efter guds avbild men utan makt.
- Det är inget svar, säger ni. Väl, då skall jag försöka bli mer exakt: Jag är Auschwitz-tysk.
- Dumheter, säger ni!
- Gud är mitt vittne: Jag är Auschwitz-tysk. Där finns jag, mitt i mitt land och i mitt blod. När i stället för gräs, rädsla började växa ur marken och när träden slutade bära frukt, bestämde min mor sig för att föda mig. För att Gud skulle se och höra oss.
- Det betyder?!  Frågar ni undrande.
- Det betyder att vi är likadana. Jag är Auschwitz-tysk och talar Auschwitz-tyska. Förstår ni inte mitt språk?
- Nej inte helt.  Det låter inte tillräckligt tyskt påstår ni.
- Ni kanske har rätt. Men tänk er, snälla ni, att där har ord gasats ihjäl och förvandlats till eld. Auschwitz-tyska språket skapades då, när man inte längre kunde spåra vare sig dagens ljus eller nattens ljus. Där talades med språkets inre röst. Viskade man t.ex. ordet "sol" återuppstod människan från de döda och började skratta; uttalade man "Auschwitz" började människan gråta och känna fruktan. Auschwitz är ett mycket kraftfullt ord!
- Ni frågar mig: Vad har hänt med min mor?
- Tack för att ni frågar. Då det gäller min mor har hon slutat med ena delen där uppe och den andra delen här nere, det vill säga röken som blev efter henne har flugit till himlen och en handfull aska har förblivit kvar här på den svarta jorden. Det har hänt då Dr Mengele försökte skapa en ny slags människa: En som man skurit halsen av - men inte helt, en som man har rökt - men inte helt, en som man har grillat - men inte helt... som i sagan om bocken. Stackars min mor! Hon hade ett öga blått och det andra svart. Jag tror att man kunde spegla sig hennes öga som i en spegel. Dr Mengele ville troligen göra också detta öga blått. Eller vem vet, kanske så att hennes båda ögon blev svarta. Hennes ögon har tillsammans med ett foto på mig skickats till ögonkliniken i Berlin. Kanske tittar nu min mors ögon på oss medan vi samtalar. När jag säger: Jag är Auschwitz-tysk känner jag alltid som om jag hörde min mors röst. Hennes gråt. Mor, hör du mig? Lyssna, hon talar också Auschwitz-tyska.
- Ni påstår att jag bara ser syner. Fata Morgana vill ni säga.
- Ni älskar tydlighet och det visar att ni är en människa med smak. Alltså behöver vi en fastare utgångspunkt. Herre, har ni varit i Auschwitz?
- Nej, säger ni. Ni har inte haft tid. OK jag uppmanar er att vi tar oss dit tillsammans. Auschwitz är ju dessutom vårt gemensamma hemland?

- Ser ni det där trädet?
- Det är ett träd?
- Ja. Min mor har planterat det. Som ni ser kunde något växa också i Auschwitz. Ibland känner jag att jag vill krama och kyssa det trädet. För det här trädet är allt jag har. Tidigare har jag fantiserat om att från det här trädet tittar på mig urmodern, guds mor. Hon tittar på mig och - gråter! Jag sträcker mina händer mot henne och när jag trodde att en tår från hennes öga droppade på min hand började jag tvätta mitt ansikte. För ett ögonblick kändes det som att hela världen fanns på min handflata. Man kunde se allt - allt som har varit och det som kommer att bli. Vet ni att i allting, även i en människa finns en punkt där hela hans väsen från kött och blod möter hela den komplicerade existensen och det totala livet. Har ni tänkt på det någon gång.
- Ni säger: Här är mycket kallt! Ni har en känsla av att vinden är vass som slaktarens kniv... jag känner samma sak. Men livet har gett mig gåvan att kunna stå emot det som både finns bakom och framför tingen. Människan måste börja livet på nytt i varje ögonblick, min herre, och får aldrig glömma dem som har dött. De döda kan berätta allt för er, allt vad ni har på hjärtat, och eftersom de inte känner till plikter som ligger i tiden eller plikter som finns i rummet, är de kapabla att helt och hållet förstå och svara på era frågor. Tala med min mor, hon heter Kali. Hon kommer att säga allt till er, som till sin son.
- Ni säger att ni tydligt ser en bild av ett kvinnligt väsen med en ängels vingar.
- Det är min mor, Kali. Ni har bra syn, herre! Mor, vi har fått en gäst. Känner ni hur ängelns vingar öppnar sig? Kylan mildras något eller hur?
- Ja, hennes mun är öppen, hon talar. Men vad? Kom några steg närmre. Hon säger: "Lycklig är den som kysser denna jord med sina bara fötter." Sedan lägger hon till: "Sanningen är inte dold här. Här avslöjar sanningen människan, inte människan sanningen!" Dölj inte ert ansikte, herre. För då kan man såra de döda. Ta inte deras luft för ni kan då igen förhandla dem till aska. Mor, raka askan lite grand. Ser ni herre? - en stad av aska. Av silvrigt, svart, gult, blått... det är alldeles rätt säger ni, det är en hel stad! Gator av svart aska, hus av silvrig aska, fönster av blå aska, belysning av gul aska... Där, till vänster om det öppna fönstret fanns "zienska baracker". Har ni någonsin hört om zienska baracker i Birkenau? Nej, säger ni. Titta då där på den röda terassen. Där har jag tillbringat det mesta av tiden. Jag känner fortfarande hur min  hud klistrats på mina ben. Jag var liten då. Alltid när jag ville göra en rörelse hade jag en känsla av att kroppen hade fastnat och att jag inte kunde röra mig mer. En gång var hos oss Fridi, sonen till lägrets kommendant Schwartzhuber. Fridi hade med sig en boll. För första gången spelade jag då boll. Egentligen kändes det som om bollen spelade med mig. Ja, Fridi frågade mig varför min hud var så nära mina ben. Jag skojade och svarade: "Du vet, jag äter hela tiden choklad". Han sa: "Jag äter choklad hela tiden men min hud växer inte". Fridi gav mig då en bit choklad och jag gav honom till avsked min lilla Jesu krist. Det där med huden min herre är en mycket ovanlig upplevelse. I början gör det ont överallt, det känns som att ben skall sticka ut ur kroppen och flyga till stjärnorna, sedan börjar man vänja sig och leka med det och även skoja. Jag vet inte om människans själ är töjbar som människans hud. Men nu är som ni kan se min hud spänd som huden på en trumma. Man kan spela på den en dödsmarch!
Var inte rädd för de där pojkarna, de är herre, bröderna Mehau! Det där är morbror Adam min mors bror. Hör ni, han upprepar en och samma fråga hela tiden: Varför har Gud tillåtit att människorna vållar varandra så mycket lidande? Lyssna: Varför har Gud tillåtit att människorna vållar varandra sådant lidande? Kan ni tänka er Guds svar?
- Ibland undrar jag vad som hänt med Fridi Schwartzhuber? Och vad har hänt med min lilla Jesu krist som han fick av mig som present? Min mor hade gjort den dockan utan nål och tråd. Nålen hade vi gjort från en stor tagg. Min mor hade tagit sina hårstrån och dragit dem igenom taggens öga och med dem gjort stora ögon på Jesus. Jag har varje natt haft honom under min skjorta och på så sätt sovit tillsammans med Jesus. Jag har, min herre, varit väldigt rädd för en man som var capo. Min mor brukade ofta säga: "Var inte rädd! Gud älskar barn!" Har ni, herre, barn? - två säger ni. Må gud välsigna dem! Jag är steriliserad. Jag är mycket ledsen att inte ha några barn. För en zienare utan barn är som en kyrka utan bön. Kanske det där trädet kommer att överleva mig och den lilla Jesus, om Fridi har bevarat den.
- Vad är klockan, herre?
- Klockan är alltså sju. Här går solen snart ner. Jag är en vuxen man men rädslan för mörkret plågar mig fortfarande. Det finns inget värre mörker än det här i Auschwitz.  Även fjädrarna som fåglarna tappar utstrålar mörkret, känns det som. Allting, stenar, vatten, stjärnorna utsöndrar svärta i detta landskap. Mörkret i Auschwitz är större än det som fanns i begynnelsen, innan Gud skapade världen. Just på den här platsen där vi nu står var en sommarafton konsert. I orkestern spelade även min far. Det var första gången jag såg min far med violin i handen. Första och sista gången. Åh, min käre herre, vilken musik det var! Min far spelade och hans fingrar grät. Hör ni kanske någonting? Min mor pekar igen med sitt finger på den där mannen, hon säger igen som då: "Akta dig för honom, han har en död själ!". Min herre, han hade dödat som på lek, han dödade med ögonen, munnen, händerna, med allting. Jorden dog under hans fötter. Allt han tittade på började vissna och torka. När han skrek halt hade jag intrycket att allt i mig började falla sönder, att jag fanns vare sig på jorden eller i himlen. Han har dödat min far. Han har krossat  hans violin. En bit av fars violin har jag lyckats rädda från Auschwitz. När jag tittar på den ser jag framför mig min mor,min far, mina bröder och systrar, hela familjen, hela Auschwitz.