Det får inte vara fult
av Lena Andersson

Att läsa är en ansträngning, en större ansträngning än att betrakta. Man kan betrakta en text men det är inte att läsa. Själva läsakten är en avkodning av textens betydelse. Där skiljer sig läsningen från betraktandet. En bild kan man betrakta passivt. Att läsa är alltid aktivt.
Eftersom textavkodningen är ett motstånd i sig, hur tom på substans texten än är, är det aldrig avkopplande att läsa (för mig). Koncentrationen är alltid på; annars läser jag inte utan tittar på text. Därför är även förströelselitteratur ansträngande, och helt meningslös då jag anstränger mig utan att få något tillbaka. Det är inte lättare att läsa en Harlekinbok än Främlingen. Det inneboende motståndet i att läsa forceras inte lättare för att innehållet är av enkel halt.  

Man ritar inte en bild för att visa vad en annan bild betyder. Man berättar med ord. Man gör inte en film för att recensera en film. Man skriver. När vi vill förstå och förmedla tankar tar vi vår tillflykt till språket. Av alla konstnärliga medel är det språket som är bäst på abstraktioner. Men också på banaliteter. Det är språket vi använder för att småprata, hämta paket på posten, köpa en glass. I vårt språk är vi nersänkta. Vi pratar oss genom livet. Språket blir nött. Denna ständiga användning och nötning av det litterära medlet måste man förhålla sig till när man skriver konstnärlig text. Hur ska det litterära språket hanteras för att vi ska få syn på oss själva som pratande varelser? För det är ju det konsten försöker åstadkomma: att människan får syn på sig själv och sin tillvaro.

I många prosatexter är det för mycket bråte i vägen för att vi ska få syn på oss själva. Man går genom en skog och fötterna fastnar i slyet. En massa information ligger där och hämmar möjligheten att få syn på det väsentliga. När man skriver denna bråte verkar orden absolut nödvändiga, det är detta jag vill och måste berätta! Men berättelsen ska ske vid läsningen, inte vid skrivningen. Alltså måste den som skriver förhålla sig till läsandets motstånd.

Om ett ord är nödvändigt för att göra skildringen sann, »så som det är«, men gör läsningen klumpig måste det bort. I Rapport kan man inte göra så. Det vore oetiskt. Men konstnärlig text är inte en nyhetssändning. I litteraturen är en lögn bättre än en ful formulering. Det spelar ingen roll hur mycket information formuleringen bär på. Den får inte vara ful. Skrivandet måste anpassas till läsandet snarare än till sanningen. Det viktiga är att det är sant i mottagandet av texten, inte i skrivandet. Det är som en kuliss i en film. Den ska inte vara verklighetstrogen som bygge; den ska se trovärdig ut från biosalongen (förutsatt att det är det man eftersträvar).  

Försöken med medvetandeströmmar som i Faulkners The Sound and the Fury och i Joyces Odysseus fungerar inte som avsett. Verkliga människor har medvetandeströmmar i huvudet hela tiden – de är alltså sanna, och förmodligen var det därför man försökte skildra dem litterärt. Men när de återskapas i text blir de osanna. Ty text är text och verklighet något annat. Vi läser långsammare än vi tänker. En verklig medvetandeström utgörs inte av ord utan av ljud och rytmer i huvudet. Ord tryckta på papper ger en annan rytm. Det blir fel på tempot. På papperet blir det ordmassor som man fastnar i, inte en utforskning av tankens vindlingar.

Verkligheten behöver inte kopieras, den har vi omkring oss hela tiden. Den behöver ges form, annars får vi inte syn på den. Vad vi framför allt får syn på i en medvetandeström på papper är en författare som försökt återskapa en medvetandeström.

Bäst får man syn på människorna och tingen via text (och bild) om man i stället för att återskapa dem främmandegör dem, genom att bryta vaneseendet. För att verklighet och sanning ska uppstå i konstens mottagare måste verkligheten göras ny och främmande. Det sker genom förhöjning, stilisering. Trots att inget har förvanskats är amatörfotot från semesterorten det osannaste dokumentet, ty det är formlöst. Där finns inget som skärper blicken, det är för likt det ögat hela tiden ser. Konst som är för lik det vi har runt omkring oss syns inte.  

Jag orkar sällan läsa reportage. Så mycket informationsvilja. Så lite stil. Informationen går inte in. Den fastnar i läsmotståndet. ”X traskar runt campingen. Här och där står nedsågade husvagnstak och väggar och de nakna stålunderreden som blir kvar när allt annat plockats bort”. En mycket påfrestande mening men troligen helt sann för artikelförfattaren. Han upplevde verkligen detta. Men i förflyttningen från verklighet till text upphävs autenticiteten på samma sätt som den upphävs i amatörfotots exakta avbildning av torget och dess människor.
Den som skrev reportaget om campingen var mer upptagen av att förmedla att han såg saker än att läsaren skulle se dem. Att förälska sig i sin iakttagelseförmåga är farligt.

Jag ser inga stålunderreden. Jag ser ordet stålunderreden. Att dessa sägs vara nakna gör dem inte nakna. Nakna blir bara ytterligare ett ord och ett ljud att ta in. Och detta medan jag fortfarande sitter fast i den slappa platsangivelsen här och där. Var ligger det? Här och där är en skenbar platsangivelse. I skrivakten är det en platsangivelse. I läsakten är det en fras och ett ljud.  

Man kan också helt lämna förtöjningen till det igenkännliga. Katarina Frostensons dikt Könet öppnar sitt öga börjar:

Kung tung
hud
lumlum
Ögongloba – 

Här har inga eftergifter gjorts åt innehållet. Ljudet och rytmen är allt, kommunikationen intet. Ett litet litet verb någonstans på raden hade gjort mig mer uppmärksamt intresserad. Som det står nu blir det auktoritärt i sin otillgänglighet. Det är rytmiskt men introvert och världsfrånvänt, faktiskt självbespeglande på samma sätt som den överinformerande texten är det. En annan av Frostensons dikter, en våg, ger mig mer. Den börjar:

Kusten är inte klar än, det ligger grå dimma kvar över havet, sudd, som en fet hinna. Gässen väller, sprids, frasar, sugs tillbaka. Därovan blånar det, lättar och flyr –

Igenkänning kombineras med främmandegörande. Författaren vill dela något med mig. Det sker möjligen på bekostnad av rytm – den sortens rytm som finns i Kung tung/hud/lumlum/Ögongloba – men i gengäld finns ett innehåll. Kombinationen av rytm (stil, form) och innehåll ger ofta bra litteratur, film och bildkonst. Jag vill ta emot. Jag blir både bekräftad och överraskad, är aldrig före texten. Dikten fortsätter med skildringar av platsen. Sedan:

April i november. Myror spatserar upp för badkarets kant

Jag intresserar mig för dessa myror, ser med ens ett helt badrum; det beskrivs inte men framträder för mig. Orden skärs ut från livets ordmassor. Borrar sig in i mig, växer. Stannar kvar. Jag är inbjuden och utestängd på samma gång. Det finns en sanning i det tillståndet.
Sannare än nakna stålunderreden. Sannare än adjektiv i anföringssatser.
Adjektiv i anföringssatser är ännu ett fåfängt försök att fånga verkligheten i text. Hanterade sparsamt och medvetet kan de vara viktiga men oftare är de förödande. En fras som »förklarade han med ett uppsluppet skratt« är för upptagen av att skildra verkligheten. Den är att bygga en kuliss som har rätt vinklar i studion men är skev på filmduken. Även om personen bör skratta uppsluppet för att vara den han är, för att vara äkta enligt verklighetens psykologi, blir han inte äkta i texten av att skratta uppsluppet. Det enda som händer är att läsningen fördröjs.

Det är heller inte alls säkert att man som läsare hör ett uppsluppet skratt i sitt huvud bara för att det står dessa två ord. Ord är, vilket Frostenson på andra sidan skalan vet, inte bara bärare av betydelse utan också ting i sig själva med ljud och utseende. Ett uppsluppet skratt är en massa p-n och två u-n. Dessutom passar uppsluppet och skratt inte bra tillsammans. Ordet skratt är knöligt och stumt. Det blir fult när det följer på det hackiga och samtidigt pösande uppsluppet.

Det får inte vara fult.

[Stäng fönster]