Ur Romsk bibel
av Moris Farhi

(översättning Lena Andersson)

Och det hände sig så att O Del utsatte patriarken för ett prov. ”Rom!”, ropade han. Och Rom svarade: ”Här är jag!” O Del sade, ”Ta nu din son, din enda son, Branko, som du älskar, och gå till det heliga berget och ge honom som offergåva”. Så Rom steg upp tidigt på morgonen, sadlade sin åsna och tog sin son med sig på resan till det heliga berget. På den tredje dagen lyfte Rom sin sorgsna blick och O Del visade honom till offerplatsen. Och Rom samlade veden och lade den på sina axlar. Och han gav åt sin son elden och kniven. Branko talade till Rom. ”Far?” Rom svarade: ”Vad är det, min son?” Branko frågade: ”Här är veden, elden och kniven, men var är den som ska offras?” Rom svarade: ”O Del själv tilldelar oss offret, min son”.

Och de kom till offerplatsen. Och Rom byggde altaret och lade veden i ordning. Sedan lyfte han på nytt sin sorgsna blick och såg ett buskage vid några Terebinthträd. Han sade till Branko. ”Gå dit, min gosse. Där ska du finna den som ska offras”. Branko gick till buskaget. Och där såg han Rom, snärjd till armar och ben. Rom sade: ”Branko, min son, min enda son, min älskade son, jag är offergåvan. Lägg mig på altaret”. Branko lydde honom och lade honom på veden. Rom sa: ”Nu ska du dräpa mig med ett snitt över strupen. Sedan tända eld på veden. Låt O Del se att det han bett om har han fått”.

”Jag dödar inte min far”, protesterade Branko och placerade kniven mot sin egen strupe. Och O Del ropade till dem från Himlen: ”Branko! Rom! Rom! Branko!”

”Här är vi”, svarade de. O Del sade: ”Vänta!” Och han började nedstiga från Himlen. Rom grep elden och skrek: ”Du kan inte tvinga mig att dräpa min son, O Del! Men du ska få din offergåva!” Och hastigt offrade han sig själv. Och när Branko såg sin far brinna rann allt blod bort från hans händer. Och allt Roms blod flödade in i Brankos händer för att göra honom hel igen. Ty en faders kärlek lever bortom döden. O Del anlände och jämrade sig: ”O, detta är en svår syn!” sade han till Branko. ”Du och din far har sannerligen lärt mig att vara Gud. Jag måste ge upp offrandet. Jag måste förbättra Skapelsen så att livet alltid bevaras i dess hela vidd och aldrig används för att blidka. Ni två har i sanning lärt mig att den Gud som kräver blod måste bli trotsad. Skåda, jag är en Gud som kan be om förlåtelse – jag gör det nu. Och jag svär vid mig själv att jag ska mångfaldiga er avkomma såsom stjärnorna på Himlen och sandkornen på stranden. Och genom er avkomma ska alla jordens nationer bli välsignade. Branko tog Roms aska och strödde den över Ganges, vävaren av havets strömmar. Och så färdas Roms ande över oceanerna och sköljer oupphörligt över landet Romanestan. Och släktleden ser att patriarkerna som givits åt detta vatten för alltid utgör deras folk.