:: Rapporter

PEN fick äran att inviga den årliga iranska filmfestivalen den 29 september 2007 på Parkbiografen i Stockholm. PENs representant filmaren och manusförfattaren Birgitta Öhman invigde tillsammans med regissören och skådespelaren Susan Taslimi.

Yari, en ideell, fristående, demokratisk förening som är politiskt och religöstobunden, anordnar festivalen varje år.

Ett av de viktigaste delarna i Yaris informationsarbete är dess årliga filmfestival, där ett flertal filmer kring årens tema visas för såväl den svenska som den ickesvenska publiken.

Föreningens hemsida är,www.yari.nu.

Alla festivalens intäkter går oavkortat till stöd av barn och ungdomars utbildning i Iran. 

Birgitta Öhmans invigningstal:

Sorgligt nog censureras alltför många filmer i Iran ,

det är filmer som iranska filmare och regissörer gjort, filmer  som inte visas

i det egna landet, t.ex filmen Cirkeln som berättar om 5 kvinnor i fängelse en film av den intressanta, modiga, prisbelönta regissören Jafar Panahi som är  en av gästerna i den här festivalen. Den har visats i bl.a. Sveriges Television. En av skådespelerskorna i den filmen såg  den för första gången när hon hälsade på sin vän här i Stockholm , Azar Malouijan som översatte filmen.

I dag får vi se Jafar Panahis film Kvinnor Offside –  som berättar om unga iranska kvinnor som försöker ta sig in på en fotbollsmatch.

En film som jag också är nyfiken på är Kazem Rastgoftars  Songs of Silence som ger oss en inblick i kvinnornas vardag, en vardag präglad av förtryck.  

Jag står här som representant för Svenska Pen, en organisation som verkar för intellektuell frihet, som arbetar för personlig och konstnärlig frihet , som försvarar yttrandefriheten , som vill skydda och hjälpa kollegor som råkar ut för förföljelser eller andra svårigheter när dom utövar  sitt yrke  som författare eller  skribenter eller  journalister eller filmare.

Och ständigt, om och om igen måste vi kämpa mot förtryck, mot fundamentalism, mot fanatism.

När vi menar allvar med våra filmer, när poeten är absolut ärlig, när författaren ger oss insikter om olika verkligheter, då  kan  konsten skapa förståelse för händelser i olika länder och kulturer. Det här vet vi egentligen, men vi måste gång på gång påminna oss om det. Konsten uppenbarar, det är därför den blir hotfull för den döljer inte sanningen, sanningen som är så farlig för dem som har makten

Jag hoppas att censuren i Iran en dag som inte är alltför avlägsen försvinner och att det blir som i ett par rader av poeten Ahmad Shamloo: 

En dag hittar vi våra duvor igen

Och ömheten tar skönheten i hand. 

Birgitta Öhman 29 september 2007 

Lägesrapport
Massood Mafan om de gripna kvinnoaktivisterna i Iran

Söndagen 4 mars 2007 slog polisen i Iran till mot ett femtiotal kvinnor som samlats utanför domstolen i Teheran för att visa sitt stöd åt de fem kvinnoaktivisterna som åtalats för att den 12 juni 2006 ha organiserat en manifestation som förespråkat jämställdhet och upphävandet av kvinnoförnedrande lagar.

Susan Tahamasbi, Parvin Ardelan, Noshin Ahmadi Khorasani, Shahla Entesari och Fariba Davoodimohajer har anklagas för att har fört »propaganda mot den islamiska regimem, försökt gå emot mot landets säkerhet samt deltagit i illegala demonstrationer«.

Före demonstrationen den 12 juni 2006 hade mer än 754 kvinnor skrivit under uppropet som bland annat krävde: upphävandet av mannens rätt att ha flera fruar, samma rättigheter för kvinnor som för män när det gäller äktenskap, upphävandet av all diskriminering på arbetsmarknaden.

Fredagen den 2 mars 2007 skrev så ett tiotal kvinnor under ännu ett upprop i samband med internationella kvinnodagen den 8 mars. I detta kritiseras regeringen för att driva en icke-fredlig politik istället för att föra en demokratisk diplomati med mänskliga rättigheter i fokus.

Kvinnorna som arresterades den 4 mars 2007 var följande: Fatemeh Govaraeei, Mahbobeh Abasgholizadeh, Nilofar Golkar, Maryam Mirza, Maryam Hosseinzadeh, Nahid Jafari, Mino Mortazi, shahla Entesari, Azadeh Forghani, Zila Baniyaghob, Mahbobeh Hosseinzadeh, Nahid Entesari, Asieh Amini, Shadi Sadr, Saghi Laghaei, Alnar Ansari, Sara Imanian, Jelveh Javaheri, Zara Amjedian, Zeynab Peghanbarzadeh, Nasrin Afzali, Mahnaz Mohamadi, Somayeh Farid, Farideh Entesari, Rezvan, Moghadam, Sara Loghmani, Parvin Ardelan, Maryam Ahmadi khorasani, Nahid Keshavarz, Parasto Dokohaki samt Susan Tahamasbi.

Bland dem har Parvin Ardelan, Asieh Amini, Parasto Dokohaki och Shadi Sadr varit på Sverigebesök vid olika kvinnokonferenser. Shadi Sadr deltog 2002 i en paneldebatt där hon tillsammans med Anna Lindh diskuterade kvinnors situation i Mellanöstern. Asieh Amini deltog 2004 i ett arrangemang av Svenska Pen och ABF Stockholm i samband med internationella kvinnodagen. De senaste månaderna har Asieh Amini kämpat för att rädda Delara Daarabi, flickan som 17 år gammal anklagades för mord på sin fars kusin och dömdes till döden.

Några dagar senare släppte polisen samtliga kvinnor mot borgen förutom Shadi Sadr och Mahbobeh Abasgholizadeh. Det är de som nu åtalas. Att myndigheterna i Teheran en gång för alla vill tysta kvinnorörelsen i Iran blir allt mer uppenbart. Irans kvinnor behöver just nu stöd från omvärlden. Irans kvinnor är idag i fara. Men även det fria ordet: publiceringar har stoppats och förläggarföreningen i Tehran har protesterat mot den censur som aktivt bedrivs i Iran. Som protest har förläggarföreningen i Teheran bestämt att inte delta i bokmässan som snart ska öppnas.

Massood Mafan
Förläggare

Läs mer på Internationella PENs webbplats, där du även kan skriva under protestbrev.


[Hem] [Upp]

Asyltribunalens slutsatser
Stockholm den 14 november

1. Tribunalen noterar det exceptionellt låga antal personer som erkänns som konventionsflyktingar i Sverige, ett av de lägsta i världen. Tribunalen konstaterar, att svenska utlänningsmyndigheter i många fall beviljar uppehållstillstånd, men inte flyktingstatus, när en sökandes trovärdighet ifrågasätts av utlänningsmyndigheterna. En sådan praxis strider uppenbart mot bestämmelser i 1951 års flyktingkonvention/1967 års flyktingprotokoll.

Tribunalen vädjar till svenska utlänningsmyndigheter att till fullo respektera 1951 års flyktingkonvention/1967 års flyktingprotokoll, att tillämpa principen »benefit of the doubt« (ungefär »hellre fria än fälla«), och att inte vägra konventionsflyktingstatus när det inte kan uteslutas att den asylsökande uppfyller kriterierna för konventionsflyktingskap.

2. Tribunalen konstaterar, att s.k. språktester används som enda medel för att fastställa en asylsökandes medborgarskap. Tribunalen konstaterar vidare, att språktester, vilkas tillförlitlighet kan ifrågasättas, kan leda till att en utlänning avvisas från Sverige och sänds till ett land till vilket han/hon saknar band.

Tribunalen vädjar till utlänningsmyndigheterna att inte använda språkliga kriterier som enda medel för att fastställa medborgarskap, och att om den asylsökande avvisas till det land där han/hon anses vara medborgare, på förhand försäkra sig om att vederbörande tillåts inresa i landet.

3. Tribunalen konstaterar, att svenska utlänningsmyndigheter i många fall beslutar om avvisning och utvisning i strid med FN:s tortyrkonvention, som förbjuder att en person sänds till ett land där han/hon riskerar att utsättas för tortyr. Tribunalen konstaterar också att flera av FN:s traktatkommittéer vid upprepade tillfällen anmodat Sverige att genomföra mer omfattande och noggranna undersökningar om läget för de mänskliga rättigheterna i de asylsökandes ursprungsländer. Ett beslut om att avlägsna en person till ett land där han/hon riskerar tortyr, är inte bara oförenligt med Sveriges internationella åtaganden utan också med svensk lag.

Tribunalen kräver, att åtgärder vidtas för att utreda om brott begåtts av de myndighetspersoner som står bakom avlägsnandebeslut som strider mot Sveriges internationella åtaganden och svensk lag.

4. Tribunalen konstaterar, att svenska myndigheter förlitar sig på garantier från främmande stater att tortyr inte förekommer i deras länder, varefter verkställighet av ett avlägsnandebeslut till detta land anses kunna äga rum. Mot bakgrund av att tortyr är förbjudet enligt nationell straffrättslig lagstiftning i praktiskt tagit alla stater, men att tortyr trots detta är vanligt förekommande, saknar sådana diplomatiska garantier allt värde.

Tribunalen kräver, att en person som ska återsändas till sitt hemland, där inte riskerar att utsättas för tortyr, och att diplomatiska garantier aldrig får ligga till grund för ett beslut om avvisning/utvisning till detta land.

5. Tribunalen konstaterar, att svenska myndigheter har vidtagit kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med våld mot kvinnor. Tribunalen konstaterar emellertid, att kvinnliga asylsökande som åberopar våld i hemmet som stöd för sin ansökan ofta vägras ställning som konventionsflyktingar, i vissa fall med motivering att förföljelsen inte utövas av en myndighetsperson och följaktligen inte utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna, i andra fall med att förföljelsen inte äger rum på grunder som anges i flyktingdefinitionen.

Tribunalen kräver, att svenska utlänningsmyndigheter fullt ut accepterar att alla former av våld mot kvinnor, inkluderande våld i hemmet, utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna, för vilka staten är ansvarig. Tribunalen kräver också, att utlänningsmyndigheterna accepterar att förföljelse på grund av kön till fullo täcks av flyktingdefinitionen i 1951 års konvention/1967 års protokoll.

6. Tribunalen konstaterar, att mord kriminaliserats i alla stater. I länder där s.k. hedersmord är vanligt förekommande, sker emellertid sällan en lagföring, vilket leder till att en förövare av hedersmord undgår straff.

Tribunalen kräver, att svenska utlänningsmyndigheter beaktar det faktum, att lagföring i samband med hedersmord inte alltid äger rum i de asylsökandes ursprungsländer.

7. Tribunalen konstaterar, att svenska myndigheter ofta uppmanar en asylsökande att inte offentligt – vare sig i hemlandet eller Sverige – ge uttryck för sin sexuella läggning och inte heller sin religiösa eller politiska övertygelse. Tribunalen anser, att sådana råd innebär försök att begränsa en asylsökandes yttrandefrihet, vilken garanteras i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

Tribunalen anser vidare, att uttalanden av den asylsökande rörande sexuell läggning, religiös eller politisk uppfattning inte ska läggas den asylsökande till last, oavsett vid vilken tidpunkt han/hon gör uttalanden i frågan. Avgörande ska endast vara vilka åtgärder en person kan komma att utsättas för vid en eventuell återkomst till hemlandet.

8. Tribunalen är synnerligen oroad över de långa handläggningstider som förekommer i asylärenden. När ett större antal asylsökande anländer till Sverige, ökar arbetsbördan för utlänningsmyndigheten, vilket ofta leder till negativa attityder från myndigheternas sida gentemot de asylsökande. Vid sådana tillfällen bör i stället myndighetens kapacitet utökas.

Tribunalen föreslår, att varje asylsökande ska beviljas permanent uppehållstillstånd, om han/hon vistats i Sverige under längre tid än ett år, dock under förutsättning att en längre vistelsetid i Sverige inte orsakas av den asylsökande själv.

9. Tribunalen konstaterar, att svenska utlänningsmyndigheter anser att en asylsökande måste lämna in sin ansökan om asyl utan dröjsmål efter ankomsten till Sverige och då åberopa samtliga relevanta skäl för asyl. När ytterligare information lämnas vid ett senare tillfälle påverkar detta enligt utlänningsmyndigheterna den asylsökandes trovärdighet.

Tribunalen vädjar till svenska utlänningsmyndigheter, att acceptera att det kan finnas välgrundad anledning att inte omedelbart redogöra för samtliga relevanta omständigheter som stöd för en asylansökan. Sådana anledningar kan vara okunnighet om vilka skäl som är av betydelse i ärendet, fruktan att informationen kommer att vidarebefordras till hemlandet etc.

George Bizos
Barbara Hendricks
Göran Melander
Sydia Nduna
Agneta Pleijel
Charles Westin
Eric Östberg, ordförande


[Hem] [Upp]