Bernspriset på 20 000 kronor till en framstående Stockholmsskildrare
har i år tilldelats Niklas Rådström. Priset delades ut den 17 mars vid
en ceremoni i Spegelmatsalen på Berns i närvaro av ett femtiotal
PEN-medlemmar.
Kerstin M. Lundberg höll tal till pristagaren. Han svarade med ett
spontant tal och läste sedan en egen text »Hur lång är sträckan mellan
Norrmalmstorg och Tegelbacken?«
Tal till Niklas Rådström vid
Bernsprisutdelningen 17 mars 2008
Några undrar kanske varför det är PEN-klubben som utser
pristagaren och delar ut priset. Det är en lycklig förening av två
bröder: 1963 var Johannes Edfelt ordförande i PEN-klubben och
hans bror Arne Edfelt var direktör på Berns. Det är deras
gemensamma förtjänst att vi har det här priset.
Och i år går det till en verkligt framstående stockholmsskildrare,
nämligen Niklas Rådström. Så här lyder juryns motivering: »Till
Niklas Rådström, som med en pojkes blick poetiskt och detaljsäkert
fångat såväl Bellmans trånga gränder och det tidiga 1900-talets
Stockholm som den egna barndomens kvarter kring Narvavägen
och Vita Bergen. Hans djupa förtrogenhet med staden och dess
historia fogar honom till raden av betydande Stockholmsskildrare.«
När man tittar på listan över tidigare pristagare så är det helt rätt
att Niklas Rådström finns med här. Först i raden står Per Anders
Fogelström. Han skrev också om ett svunnet Stockholm och han
bodde däruppe i samma kvarter på Söder. Två år senare gick priset
till Stig Claesson – Slas – en författare som Niklas Rådström har
personliga band till. År 1976 fick Gustaf Rune Eriks priset,
också han en finstämt vemodig stockholmsskildrare, tre år senare
fick Per Wästberg priset. Och så har vi Heidi von Born, som även
hon kan befolka sina stockholmsromaner med udda och ofta lite
kantstötta personligheter.
När jag fick det fina uppdraget att dela ut priset funderade jag lite
över hur Niklas Rådströms Stockholm ser ut i hans verk. Om man
tittar först på de självbiografiska böckerna så är Stockholm i
»Månen vet inte« för pojken Kristian, författarens alter ego, egentligen
bara farmors våning på Odengatan, den är hela världen. Där finns
berättelserna, fantasierna och drömmarna. Och Stockholm är bara
några punkter utanför farmors fönster: snöflingorna över
Observatorielunden, biografen runt hörnan på Sveavägen och
Wallins speceriaffär lite högre upp på Odengatan, men det är också
en natt med månförmörkelsen över Odenplan.
Och det finns gärna ett sånt där lite »magiskt« inslag i Niklas
Rådströms stockholmsskildringar. I boken »Spårvagn på Vintergatan«
bor pojken Johan vid Narvavägen och en kväll står han med sina
föräldrar och tittar ut genom fönstret. Föräldrarna talar om
Vintergatan, som de ser högt däruppe, men Johan tittar nedåt och
tror att de talar om den snöiga Narvavägen – och då blir förstås 2:ans
spårvagn, som kommer rasslande och blinkande i mörkret uppifrån
Karlaplan, Karlavagnen.
På min väg hem från Radiohuset på kvällarna rundar jag Karlaplan
alldeles vid Narvavägen och då brukar jag titta upp mot fasaderna på
högra sidan av Narvavägen och fantisera om att jag ser Johan i nåt av
fönstren. Men när jag läste om boken, insåg jag att jag tittat på fel
sida av Narvavägen. Johan – och författaren Niklas Rådström – bodde
på den vänstra sidan från Karlaplan sett.
Och i den senaste boken, »En handfull regn«, läser jag att det kvarteret
är ett av Stockholms största: Narvavägen-Banérgatan-Karlavägen.
Och innanför husfasaderna finns det mängder av gårdar och trapphus
och portvalv och till och med ett järnstaket med några stänger
borttagna så att man kan åla sig igenom – om man är liten förstås!
Det blev under några år Niklas Rådströms rike att erövra. Det var hans
Stockholm då, tillsammans med de gamla Klarakvarteren med
tidningsredaktionerna, dit han fick följa med sin mamma och pappa
ibland.
I »En handfull regn« beskrivs författarens uppväxt på Söder i Sofia
församling, dit han flyttade med sin mamma när han var åtta år. Här
vidgas verkligen reviret. Jag som jämt fick hålla mej inomhus i vår
våning på Kungsholmen blir grön av avund när jag läser om hur
Niklas Rådström och hans pojkkompisar kunde äga en bit av stan.
Hur de gjorde hela Vitabergsparken till sitt lekområde: där var de
spioner och detektiver runt Ceders café och spionerade på fyllegubbar
och kärlekspar, där byggde de fördämningar om vårarna för
smältvattnet och på Åsögatan spelade de rännstensboll. Jag undrar
om stockholmsbarn nuförtiden har samma fantastiska frihet som den
som beskrivs i boken? Hela tiden erövrade barnen mer och mer av
omgivningarna.
Och min favoritskildring är när de en natt bestämmer sig för att gå
ner på Hötorget för att se staden vakna, se hur det ljusnar och hur
försäljarna reser sina stånd. De blev förstås haffade av polisen, och
grälade på när de kom hem – men det måste ändå ha varit värt det
Äventyret.
Tittar man sen på en av de historiska romanerna, »Vänd ditt timglas«,
som utspelar sej på Bellmans och Gustav III:s tid, så är det också en
pojke som rör sej så där fritt och hemtamt i sin del av Stockholm,
nämligen Gamla stan. Men här kan författaren inte bygga på egna
minnen, utan här måste han ha läst in sej på miljön, fast på ett sånt
sätt att man verkligen befinner sej där tillsammans med huvudpersonen
Johan. Han som rör sej bland bodarna och kaffeskänkerierna i
gränderna och marknadsstånden på Kornhamnstorg. Han som hör
smattret av seglen nerifrån Skeppsbron och känner fuktlukten i husen.
Han som upplever skränande roddarmadamer, vindragare och
latrinkärror. Här fladdrar också slängkappor i gränden och en vit mask
lyser till. Vi befinner ju oss i tiden för mordet på Gustav III.
Så här känns det som om Niklas Rådström hållit på hela tiden för
att utvidga sitt Stockholm både geografiskt och i tiden. Om man sen
lyssnar på den Stockholmskantat som Niklas skrev orden till, och
Johan Hammerth musiken, när Stockholm var kulturhuvudstad 1998,
så ser man hur han där har famnat hela Stockholm och låter dåtid och
nutid smälta samman i ett enda stort presens.
Så jag skulle vilja säja så här: »Årets Bernspris går till pojken som
erövrade hela Stockholm – Niklas Rådström«.
Under januari och februari visar SF en reklamfilm på sina biografer runt
om i landet som är producerad av Beckmans reklamstudenter för Svenska
PEN-klubben. Studenterna i nuvarande Reklam och grafisk form 3 fick under
våren 2007 i uppdrag att producera 30-sekunders reklamfilmer för Svenska
PEN. Syftet var att skapa uppmärksamhet kring organisationens verksamhet
samt att få erfarenhet av reklamfilmsproduktion. Tanken var också att
filmerna skulle visas på tv, bio, eller någon annan kommunikationskanal.
Sammanlagt fyra filmer producerades. Den som SF valt att visa heter »Pen in
the ass« och gjordes av Igor Zimmermann, Mikael Sol, Elin Skogkvist och
Anna Söderberg.
De övriga filmerna heter »Tecknade pennor«, »Skrivmaskin«, och »Brinnande
penna«. Handledare i projektet var Lars Fuhre (kursansvarig), Thomas
Magnusson, Fredrik Horn, Måns Mårlind, Camilla Geijer, Johan van der Schoot
och Lotta Mårlind. Tack till produktionsbolagen Esteban, Jesper Koothoufd,
Pinguin, Anders Stjernström och EFTI.
Från Svenska PEN deltog Björn Linnell, Maria Modig, Birgitta Öhman m fl. Ett
speciellt tack till författaren Faraj Baraktar.
PEN är en politiskt oberoende ideell organisation vars medlemmar är
författare, förläggare, översättare och journalister som stöder det fria ordet.
Idag har Svenska PEN ca 500 medlemmar. Att stödja författare som hotas
eller fängslats är själva kärnan i verksamheten.
Den iranska journalisten och kvinnorättskämpen Parvin Ardalan
greps på Teherans flygplats och hindrades flyga till Stockholm där hon
på torsdag ska ta emot årets Olof Palme-pris.
Parvin Ardalan var på 90-talet med och grundade Women’s Cultural
Centre i Teheran, ett centrum för diskussion, dokumentation och analys
av kvinnofrågan i Iran. Hon är redaktör för centrets nättidning Zanestan
och en av initiativtagarna till den pågående kampanjen för att samla in
en miljon namnunderskrifter med krav på iranska kvinnors lika rättigheter.
I april 2007 dömdes hon till tre års fängelse för att »ha hotat statens
säkerhet«. Domen har överklagats, och hon har därför ännu inte avtjänat
straffet.
Parvin Ardalan tilldelades årets Olof Palme-pris »för sitt engagemang
och enträgna arbete för en demokratins och dialogens väg i en konfliktfylld
region«.
Svenska Pen, Publicistklubben och Reportrar utan gränser
protesterar kraftigt mot att Parvin Ardalan har stoppats när hon skulle
flyga till Stockholm för att ta emot ett av Sveriges mest prestigefyllda
människorättspriser. Vi kräver att de iranska myndigheterna omprövar
sitt beslut och tillåter Parvin Ardalan att resa till Sverige och även låter
henne återvända hem efter prisutdelningen.
Stig Fredrikson, ordförande Publicistklubben Björn Linnell, ordförande Svenska PEN Gunnel Werner, ordförande Reportrar utan gränser
Svenska PEN har tilldelat 2007 års Tucholskystipendium
till Faraj Bayrakdar, poet och exilförfattare från Syrien
Faraj Bayrakdar satt i fängelse under mycket svåra omständigheter i 14 år.
Han släpptes efter starka påtryckningar från Internationella PEN, Amnesty
och andra människorättsorganisationer.
Tucholskystipendiet delas årligen ut av Svenska PEN till en förföljd, hotad
eller landsflyktig författare. Stipendiet instiftades i början av 1980-talet
och bland pristagarna kan nämnas Adam Zagajevski, Bei Dao, Nuruddin
Farah, Salman Rushdie, Taslima Nasrin, Shiralii Nurmuradov, Mirko Kovac,
Svetlana Alexievich, Faraj Sarkoohi, Salim Barakat, Asiye Güzel Zeybek,
Rajko Djuric, Jun Feng, Yvonne Vera, Nasser Zarafshan m fl.
Det gemensamma för dem alla är att de under en period av sitt liv varit
förtryckta, förföljda, fängslade eller hotade till livet för att man ville tysta
deras författarröst. Ofta tvingades de i exil; de flesta utan möjlighet att
någonsin återvända hem. Stipendiet är uppkallat efter författaren Kurt
Tucholsky som i början av 1930-talet kom till Sverige på flykt undan nazisterna
i Hitlers Tyskland. Han ligger begravd i Mariefred.
Med Tucholskystipendiet vill medlemmarna i Svenska PEN hedra det fria
ordet, stödja och ge skydd åt kolleger världen över. Årets stipendium är på
150 000 kronor.
Faraj Bayrakdar frigavs 2000 och har skrivit Språkets och tystnadens otaliga
svek om sin tid i fängelse. Boken, som skrevs på cigarettpapper som smugglades
ut ur fängelset, är en satanisk komedi som beskriver den syriska
säkerhetstjänstens fängelser. I Sverige är Språkets och tystnadens otaliga svek
utgiven av Starfalk i samarbete med Svenska PEN. Översättare är Rawia Morra,
och Fälth & Hässler stod för tryckerikostnaderna.
I sitt tacktal framhöll Faraj Bayrakdar paradoxen att samma ord som
ledde till fjorton års fängelse nu har gett honom en litterär utmärkelse. »Det
är en märklig värld vi lever i«, sammanfattade en påtagligt rörd pristagare.
En glad pristagare samtalar med kabinettssekreterare Frank Belfrage som
delade ut priset och framhöll hur viktig kampen för det fria ordet är, inte minst
i de delar av världen som just nu ser en negativ trend när det gäller
yttrandefrihet.
Faraj Bayrakdar är poet född 1951 i Tir, en stad nära Homs i centrala Syrien.
Han publicerade poesi redan under gymnasieåren. Bayrakdar har examen i
litteratur och arabiska vid Damaskus Universitet från 1979. Tillsammans
med några vänner startade han en litterär tidskrift, men några av de
publicerade texterna ledde till att han fick tre månaders fängelse. Hans första
lyriksamling Du är inte ensam publicerades 1979 och sedan kom två till ut i
snabb följd. År 1987 arresterades Faraj Bayrakdar igen, anklagad för att vara
medlem i ett vänsteroppositionellt politiskt parti. Han dömdes 1993 till femton
års straffarbete för att ha tillhört en otillåten politisk organisation. Han satt i
tre olika fängelser i nära fjorton år (Palestinska Divisionen, Tadmor och
Saydnaya) och fick förutom ett mycket hårt fängelsestraff även uppleva svår
tortyr. Några vänner i Beirut lät publicera diktsamlingen Dove in Free Flight
(Duva i fri flykt), ur vilken några dikter översatts till engelska av The New
York Translation Collective.
Faraj Bayrakdars bok från sin tid i fängelse gavs ut för första gången i Sverige
i svensk översättning. Efter det har även andra länder kommit att intressera sig
för hans litterära berättelse om den tragiska huvudroll som fängelset spelar i
mänsklighetens historia. På arabiska, som är Bayrakdars modersmål, kom
boken ut i Libanon 2006.
Faraj Bayrakdar har varit Stockholm stads senaste gäst inom ramen för stadens
åtagande som fristad för förföljda författare. Fristadsprogrammet, som sker i
samarbete med Svenska PEN, är ett frivilligt åtagande som Stockholm delar
med ett antal europeiska städer i ett nätverk, där bl a Göteborg, Oslo och
Stavanger ingår.
Det har blivit allt svårare för intellektuella och författare i Syrien. Flera av
Faraj Bayrakdars kolleger har fängslats – en av dem sattes i fängelse sedan han
hälsat på Faraj Bayrakdar här i Sverige. Faraj Bayrakdars hustru Manhal
utsattes i Syrien för ständiga hot och trakasserier. Manhal, som också är
författare, anlände med deras tvåårige son till Sverige för drygt ett år sedan
för att hälsa på under hans vistelse här. Faraj Bayrakdar och hans familj har
nyligen genom politisk asyl fått uppehållstillstånd i Sverige.
